Ett namnsdagsbarn


Hon har namnsdag idag, den Stora systern. Vi har valt att fira den eftersom att hon fyller år vid årsskiftet men behöver kläder och saker inför hösten. Och vem vill inte äta tårta?!

Hon har sommarlovsdagar nu, grannens barnbarn är här och de har lekt hela dagen med studsmattor, lekstuga och pool. Trots att höstens kalla luft redan krypit in i skuggan så ska man ha glass och springa utan skor på gräset.

Jag har varit på jobbet och försökt förstå arbetsuppgifter igen. Huvudet är trögstartat. Dels för att jag varit hemma i 15 månader och att arbetsplatsen är ny men också att jag har svårt att fokusera och är van vid att bli avbruten.Just nu henomgår jag en blandning av känslor. Jag målar upp drömscenarion men också vägar dit. Och det skrämmer mig. För det betyder att drömmar kan bli sanna och då blir de verklighet och tänk om det inte alls blir bra då? Jag har ju det som jag för 10 år sedan ville ha, men nu vill jag ha nya saker. Blir jag någonsin nöjd? Är det ens eftersträvansvärt?

Men nu släpper jag tankarna. Ska finnas i nuet. Öppna paket och äta tårta, skratta åt tokiga barn och njuta av värmen i solen.

Höstkänsla i trädgården


Istället för att trappa ner odlingen nu när hösten kommer så börjar det äntligen finnas lute mer ork, men fortfarande dåligt med tid, för min del. Jag har beställt frön och vi har beslutat vilket växthus vi ska köpa. Jag ska helt ärligt säga att jag inte är jättepepp på att bygga ihop det men åååååh att få gå där och påta till hösten. Men det gäller att odla nu och där finns helt klart en stress. Jag hinner inte riktigt sätta frön, anlägga bäddar, flisa och städa i trädgården samtidigt som jag ska planera för min gigantiska 30-årsfest nästa helg. Samtidigt som jag heltidsarbetar. Så i min trädgård är det ingen som går ut och ”skördar lite” eller går runt bland höga, gröna blad för jag har inte riktigt hunnit med. Det finns morötter som frodas, typ. Men rödbetan blev för liten, ärtorna verkar ha tröttnat, nån zuchinni växer som en tok men annars är det rätt ledset. Jag hoppas att grundarbetet i år ger resultat nästa.

Så det är väl bäst att jag sätter fart nu. Har odlat några grejer redan ikväll och får hoppas de trivs i nuvarande ”växthus”. Är mycket nyfiken på hösten i grönsakslandet och hoppas kunna få fokusera på det väl vi närmar oss september.

Related Post

Ut med jobben!

Dn Debatt – Fler myndigheter bör flyttas ut från Stockholm.

Hmm, lite märkligt att jag inte sett denna innan, den är trots allt från mars. Men allt media fokuserar på är väl invandring och själv var jag fullt upptagen med småbarn då för att riktigt leta fram sådana här artiklar. Men jag gillar den!

Jag kan tycka en massa om hur man borde hantera import/export och lokalproducerade varor för att uppmuntra företagande på landsbygden. Men statliga jobb är också en viktig byggsten i en glesbygd som fungerar. Det handlar om, som man i artikeln även påvisar, om närvaro. Att staten och dess myndigheter inte blir något som bara finns där borta i Stockholm. 

Det finns en replik som även bygger vidare på detta – Ingen trygghet i glesbygden.

Britta Lejon från fackförbundet ST (tidigare Statstjänstemannaförbundet) varnar för utlokalisering ”bara för att”. En viktig poäng men initativet till mer statlig närvaro i landet borde ses mer positivt anser jag, men ja, jag håller med om problemen som nämns. Även Vänsterpartiet applåderar men varnar och surar lite.

Lotta Edholm är däremot skitsur och tycker man glömmer utsatta Stockholmsförorter som Tensta, Rinkeby och Vällingby (!) Ja jo, jag kan tycka hennes kritik är underbyggd men samtidigt så… va fan. Ja, märkligt att S satte stopp/fördröjde en flytt av DO till Tensta. Men jag har svårt att se att gemene svensk känner att en satsning på Tensta löser problem i Norrlands inland. Det löser 08-problem och det var väl hela grejen med artikeln, att lyfta fokus? Och kan det vara så att en av anledningarna till att många Stockholmsförorter är tätbebyggda är för att folk ej kan jobba och bo ute i landet?

Jaja. En får hoppas på att allt leder till mycket verkstad mer än snack. Själv ska jag försöka läsa på mer om de olika partiernas syn på stad och land och vad de skrivit om det de senaste åren. Men först – kaffe!

Vi ska bli med växthus!

Det låg verkligen inte i årets plan utan jag har tänkt att växthus blir kanske till pensionen. Men så kände vi att när jag ändå stod där och planerade för odlingsbäddar och att bygga nåt tunnelväxthus/hemmabygge så nej, vi kör ett riktigt. Det får bli en extrautgift framöver men åååh, så roligt! Så idag efter jobbet rullade vi till Willab Gardens showroom för att titta närmare på det vi tittat på på nätet: ett Junior-växthus. Men det fanns inte med säkerhetsglas så nu blir det nog ett Maxi 3. Dyrt men kommer bli toppen!

Nu ska vi dubbelkolla att platsen vi tänkt blir just så bra som vi tror. Åh, vad fint det ska bli! Nu ska jag slänga iväg en beställning med frön till höstens sådd. Nyss var jag ute och satte vintersallat i plastbytta på farstun för där fanns ljus. Ja, ett växthus blir toppen!

Related Post

Om inre resor och att komma tillbaka till samma station

All you gotta do is smile that smile and there go all my defenses. Just leave it up to you and in a little while you’re messin’ up my mind and fillin’ up my senses.

Jag har sedan ett halvår tillbaka varit tokintresserad av någon sorts inre resa/finn dig själv. Har läst om Myers-Briggs, gått loss på att meditera kring frågeställningar och fastnat för Carol Tuttle. En vän skrev precis en bok i ämnet: Självklart!

Ofta pratar man om att tänka tillbaka på sin barndom eller vem man var som barn. Jag minns väldigt lite av min barndom – tydligen vanligt om man har haft en ganska händelselös barndom – så jag upplever uppgiften som svår. Det jag lite fastnat för är mig själv som 12- eller 14-åring. Som 12-åring hade jag i stort de intressen som än sitter i: läsa, läsa och lite skriva. Jag var även elevrådsordförande och gillade att hitta sätt att förbättra för mina klasskompisar och att bemöta deras behov. Tyvärr var klassen inte så välmående och min självkänsla var dålig. Jag levde på självförtroende utan grund vilket gjorde att när någon sa att det jag gjorde var dåligt eller om jag fick kritik så fick jag för mig att jag inte ville göra det längre. Det fanns inget skyddande lager av självkänsla och vem jag var däremellan, jag fick för mig att det jag gjorde och som andra tyckte var bra var samma som det jag ville göra och tvärtom. Det filtrerades inte genom en självkänsla som kunde säga att jag ville något för att jag var på ett visst sätt. Jag visste inte vem jag var utifrån en egen självkännedom.

Men när jag var 14 vill jag minnas att det ljusnat. Kompisgruppen var positiv. Jag hade verkligen inte självkänsla då (jobbar ju fortfarande på det) men det var tryggt nog att bygga upp självförtroendet igen och även testa det mot den lilla självkänsla som började skapas.

I förrgår när jag åkte till jobbet mötte jag mitt 12-åriga jag igen och hur den tiden verkligen ”sitter i”. Jag ville inte lyssna på någon av de Spotify-listor jag brukar ha i öronen när jag kör till jobbet utan kom att tänka på Dolly Parton. Hittade en spellista med blandade hits.

Jag älskade Dolly Parton i mellanstadiet. Hennes texter, många förstod jag inte fullt ut, beskrev så mycket känslor i det vardagliga och möten mellan människor. Hur vi formar och påverkar varandra. Vackrast är alltid ”I Will Always Love You”, denna avskedets kärleksförklaring. ”9 to 5″‘är fantastisk med sitt berättande och beskrivning av arbetslivet och drömmar. ”Here You Come Again” är min glädjesång. Så skulle kärlek vara, tänkte jag som extremt oförälskad 12-åring. ”Me and Little Andy” var ju en gråtsång, idag kanske inte riktigt en favorit.

Inte förstod jag väl då att Dollys texter var viktiga för mig för att de gav en känsla av ett liv jag ville leva. Ett med en porch, ungar som leker, kanske ett fält att skörda och hatt. Ett country life. En lugn bas. Men också blandat med det Dolly Parton gjorde med mig: påverkade. För jag vill påverka andra. Få tankar och bollar i rullning.

Det hade jag som tolvåring behövt få höra. Att jag inte satt som ordförande för att jag var lärarnas favorit och ville så fortsätta vara (som många sa) utan för att jag gillar att kunna förändra. Jag önskar att jag vetat det och kunnat säga det tillbaka redan då men jag får väl säga det nu istället. Jag gillar att läsa på och med min kunskap förändra och förbättra. Gillar att hitta svaret till frågan ”varför”. Och jag gillar Dolly Parton.

Related Post

Hur hamnade vi detta konsumtionssamhälle?


Många som vill konsumera mer medvetet/positivt för natur och människa börjar köpa mycket eko och fairtrade. Så även jag. Jag tycker att det är jätteviktigt att det jag konsumerar är gjort med respekt för de resurser som nyttjas – mänsklig tid och ork samt djur och natur. Det jag tycker är sjukt är att det inte är självklart.

Jag tycker det är jobbigt att gå i en affär och ibland slås av hur lite jag vet att det som där säljs är schysst gjort. Att vi sedan den industriella revolutionen tog fart i slutet av 1700-talet (ungefär 100 år senare i Sverige) har låtit oss tillåta ett utnyttjande för att gemene man ska ha tillgång till mat och grejer.Jag vet ju att det inte är konstigt på ett sätt. Överklassen utnyttjade arbetarklassen. Därur och i skiktet mellan dem blev handelsmän och driftiga arbetare till borgare och medelklass. Deras behov av billig arbetskraft ledde till andra vågens imperialism, en arg nationell arbetarklass som skulle fås att hålla tyst med nationalism och att ”förstå” att det var bättre att arbeta för nationens bättre än att sympatisera med arbetare i andra länder. Speciellt inte de i länder långt bort… Så krigen. Första världskriget. Kriget alla skulle vinna. Allas (manliga) egon var så stora, nationalismen så stark. Snoppmätartävling. Därefter mer nationalism och fortsatt imperialism (men med mer motstånd). Sedan Tysklands behov av upprättelse och av ”en tydlig ledare” som minsann visade var skåpet skulle stå, inte som de där andra som gav sig för andra länders krav. Känns det igen?

Men efter krigen? Är vi inte bättre nu? Åh, jag vill säga ja. Vi vet mer. Kolonierna har avskaffats, det gick inte att försvara det öppna utnyttjandet. Men det har fortsatt. Klätts om. Åh, visst är de egna länder. Men mångas ekonomi hänger på att väst konsumerar varorna. Man odlar inte för eget bruk vilket ju är ett arv från kolonialismen och imperialismens dagar. Och i länderna har folk oftast inte råd med produkten längre då priserna är för väst, men lönerna inte matchar.

Samtidigt har vi här för lite jobb. Vi lever i en postindustriell värld. Vi har lämnat jordbruket (som flyttade utomlands) för arbete i fabriker (som flyttade utomlands). Vi har inte jobb för alla inom tjänstemannasektorn.

Vi har ledsna vita män som drömmer om en återgång men inte förstår att de själva arbetat och konsumerat fram en värld utan bondgårdar, utan speceriaffärer, med ”Made in China” stämplat på plasten. De som föddes efter krigen – 40-talisterna – tänkte väl inte på mer än att det var dags att göra upp med det gamla och in med det nya. Priset betalar vi idag. Mycket bra har kommit ur den andan, men vi har också förkastat mycket som behövs. Kunskap om hushållning, hemodling, att ta tillvara istället för att slösa…

Tänker ni vad jag tänker? Det klassiskt kvinnliga. Mamman på landet som använder gamla handdukar till tygblöjor, som lägger tid på att sylta och safta, som odlar familjens behov, som lagar och lappar och låter ungarna ärva av varandra. Vi behöver ha tillbaka henne. Inte som kvinnoideal men som en av alla ”yrken” och allmänbildande kunskap. Tänk om alla i Sverige först och främst köpte sådant som producerats i Sverige? Sålde och köpte möbler, kläder och husgeråd begagnat. Lät ungarna ärva. Vilket finger det skulle vara åt de företag som vill att pojkar bär blått och flickor rosa så lillasyster inte kan ärva storebror. Åt de som vill att vi köper nya kläder varje säsong för att modet ändras (och plaggen går sönder). Åt de som får oss att tro att vi inte kan möblera och renovera våra hus för att låta våra barn ärva utan att vi måste sälja och flytta till lägenhet – samtidigt som barnen stressas in i banklån och husköp.

För betalar vi i medelklassen ordentligt för svenska varor som ger vettiga löner till svenska producenter så skickar vi en signal. Att vi vill ha schyssta grejer. Den signalen går till företagens plånböcker och kanske till politikernas huvuden. För tyvärr får vi nog inse att vi konsumenter måste gå i bräschen, politiker verkar mest tro att en fortsatt konsumtion är eftersträvansvärt och att detta, magiskt, ska generera jobb (som lika magiskt inte ska vilja flytta produktionen utomlands). Och nej, jag har inget emot utländska varor. Men de ska betala någons lön, naturen ska inte ta skada av produktionen och transporten borde också kosta. Så det får gärna finnas banan i affären. Men den ska inte kosta som svenskodlad sallad.

Hatar allt gnäll

Vill så gärna få känna hopp och glädje. Tilltro och framtidsoptimism. Det kan inte vara så illa som hatarna vill få oss att tro. Vi måste stå emot!

Sitter och vilar huvudet genom att titta på filmer en amerikansk vän delar på facebook. Såhär i valtider blir det väldigt mycket Hillary på min feed. Inte mig emot.
En kan tycka vad en vill om politik och var en står och tycker man till om amerikansk politik spelar det verkligen ingen roll då vi är svenskar och således ej kan påverka.

Det som slår mig är hur trött jag är på gnälliga män. Det är domedag hit å domedag dit. Det är invandrare som stjäl jobb och resurser, det är hemskt elaka företag som lägger ner och det är kvinnliga chefer som kvoteras in. Håll käften. Bara sitt tyst i ditt hörn.

Världen blir faktiskt bättre. Tryggare och säkrare. Ja, detaljer måste fixas, jag håller med. Men inte börja snacka 50-talsideal (newsflash: de var ideal då med och ej verklighet för många) utan börja prata framtid. Inte ”värna om familjen” på bekostnad av kvinnors arbete, rätten till abort eller genom onda ögat till homos. Stärk istället förlossningsvården, ös pengar över föräldralediga, förenkla insemination/hjälp vid barnlöshet,  kanske kunna låta folk gå ner i tid och ta hand om sina föräldrar (de är också familj). Tänk nytt, tänk stort!

Sluta sura för att det kommer hit folk, kräv istället fungerande flyktingmottagning och en levande landsbyggd där nyanlända och folk som bott där i generationer kan arbeta. Kräv en fungerande skola för alla och en fungerande polis och rättsapparat. Kräv att lokalproducerat säljs på ICA eller att det går att öppna en egen butik utan att det är för krångligt.

Gläds åt att arbetsmarknaden blir mindre könssegregerad och välkomna nya kollegor. Dra igång nåt kul projekt istället för att lägga energi på härskartekniker. Om du ens har ett jobb eller smart chef. Du kanske lever på gamla meriter, vita man med privilegier som du själv inte har vett nog att uppskatta.

Och kan nån jävla politiker försöka uppbåda ens en tiondels optimism som fanns på DNC nu i veckan? För det var ju en amerikansk love fest som man inte tackat nej till! Här verkar de enda som älskar Sverige vara SD och själv har jag provat svensk folkdans och det är verkligen inte min grej, så jag avstår gärna deras fester. Även Almedalen med alla partiers Sverige-hyllningar kändes mer som en begravningshyllning av en avliden än faktisk framtidstro.

Jag avskyr att grotta ner mig i hur hemskt allt är. Finns det nåt tråkigare? Kan vi inte bara bestämma oss för att framtiden kan vara ljus och kul. För jag tror helt ärligt att den kan bli det. Men vi får nog lämna de där tråkiga karlarna hemma, så kan de drömma om gamla tider. Vi andra har en värld att upptäcka och förändra!

Related Post

Jag vill förändra samhället

Jag vill streta emot. Göra annorlunda. Försöker ibland rikta min ilska, ibland släppa fokus på det som varit för att med lättat hjärta välja min väg. Men ändå – ilskan finns där. Den vill göra något – påverka, sätta stora stenbumlingar i rörelse, förändra!

Jag tänker mycket just nu. På hur vi alla matats in i ett konsumtionssamhälle. Jag anar en ovilja att forma sig hos många men förviring råder kring alternativ. På ett sätt lockar ord som ”du är din egen lyckas smed” mig men samtidigt vill jag lyfta ansvar och skuld(?) från individer. Bli arg på samhället. Men vem är jag då arg på? Vem eller vilka är detta samhälle? Jag vet inte.

Jag minns, och ser även nu, alla dessa vuxna som förfasade sig över konsumtionssamhället och alla vi som bara skulle ha och ha. Jamen, hur lärde vi oss det? Varför skyddade inte de vuxna oss från reklam, från billiga kläder sydda av underbetalda arbetare, från mat producerad med miljön och djur som offer? Varför köpte ni skiten? Varför pratade ni om utbildning och betyg, heltidsanställning och boende som det viktigaste här i livet? Att ha och att göra, men inte vara och vilja. Skyll inte på att vi gör som ni.

Men många vill annat. Jag ser personer prata om magkänsla och att finna sin inre röst och styrka. Ser folk prata om hur sjukvården är en sjuk vård som också sitter fast i företagens behov av att behandla symptom men inte hitta orsaker. Folk som ifrågasätter kostråd baserade på företagens behov av att sälja. Man vill inte arbeta bort hela livet iväg från hemmet men kan gärna tänka sig jobba mycket hemma eller på andra tider.

Jag ser en revolution och jag vil skynda på den. Vill ge information, vill stötta, vill inspirera. Men hur? Det finns så många som gör det så bra. Behövs min röst? Kan jag ens få mig själv att hålla tyst? 

Tveksamt. Jag älskar en god debatt.

Related Post

Related Post

Sommardagar och jobbstart


Dagarna har gått förbi. Det är som en konstant mindfulness-övning. Jag landar i känslor och beslut. Bakar bröd, skördar och handlar svenska råvaror.

Börjar jobba full fräs på måndag. Har varit inne på jobbet en dag (lyckades då spärra mitt kort eftersom att jag tydligen glömt koden under min ledighet) och fått överlämning från min företrädare.

Även denna föräldraledighet har inneburit tankar och känslor. Funderingar på vad jag vill ha ut av livet, vad jag tänker kring politik och val i vardagen. Jag byter nu arbetsort för att komma närmare hemmet men känner ändå att en sju-tioårsplan kommer innebära deltid. Finns så mycket jag vill göra utöver att jobba. Jag vill både ha kakan och äta den och jag tror jag vet hur. 

I övrigt skriver jag. En roman har i stort sett dykt upp i huvudet och jag skriver lite och planerar mycket. Karaktärer, scener och paralella handlingar ska karvas fram. Det är roligt och jag njuter.

Det finns ett lugn just nu men under bubblar en rastlöshet. Som en blandning mellan stress och drivkraft. Vi får se vart allt leder mig!

Related Post

Brödbak och ommöbleringar

Det är som ett skifte inom mig. En förändring. Eller kanske en tillbakagång fast med mer kunskap. Jag gör, gör, gör. Möblerar om, sorterar, planterar och bakar.

Satte en surdeg i förrgår. Instruktioner enligt matkick.se, jag hoppas det ska bli bröd av det om nån vecka. Jag vill gärna testa och se om min mage gillar dinkel bättre än vete. Jag gillar ju bröd och vill så gärna hitta något som fungerar. Testar annars pajrecept med kokosmjöl och riven kokos i smuldegen. Det går sådär men för en gångs skull roas jag av att testa.

I övrigt möblerar jag om här hemma. Äntligen städar vi i gillestugan och jag längtar redan till höstkvällar framför öppna spisen – utan allt bråte som stått där hittills.

Jag märker att jag förbereder mig. Snart börjar jobbet igen och jag känner en stress eller ett tryck att bli ”färdig”. Nästan som boandet vid en graviditet. Vetskapen om att jag sen inte kommer hinna lika mycket. Samtidigt så älskar jag energin jag har. Det blir sjukt mycket gjort här hemma!